Här kommer del fyra i vår serie tillsammans med Sophie Lindhe, Swedish Equillence. Vi fortsätter att prata om det som händer i vardagen för ryttare, hästar och arrangörer – med erfarenheter, tips och tankar från Sophies perspektiv.
I del fyra pratar vi om modiga hästar och hur vi som ryttare ger dem trygghet.
Vad är egentligen en modig häst?
En häst som är närvarande, lugn och medveten samt öppen för kommunikation. En som absolut kan reagera eller ”haja till” när det dyker upp något men som har en förmåga att komma tillbaka till att tänka snabbt och sedan blir nyfiket undersökande på det som uppstod.
Kan alla hästar bli modigare?
Absolut.
Hur bygger man självförtroende utan att pressa hästen?
Lite i taget. Jag pratar ofta om hästens ”toleransnivå för läskiga saker”. Det vill säga gränsen där hästen blir rädd eller obekväm. För att få till bra resultat föredrar jag att hitta något som är precis lite över gränsen så hästen tycker det blir lite lagom läskigt, sedan jobba på den nivån tills hästen är okej. Efter det ta en paus och sedan jobba vidare med att förflytta gränsen för vad hästen tycker är läskigt och inte. Att tänka på att göra lagom mycket per pass och variera träningen både gällande fart och tempo samt miljöträning eller andra kommunikationsövningar.
Vad säger du till ryttare som är rädda för att misslyckas?
Att den största chansen att misslyckas är om du inte ens försöker. Man måste våga prova men hela tiden vara villig att reflektera över vad som får önskat resultat och vad vi behöver justera.
Hur arbetar du med hästar som är reaktiva eller lättskrämda?
Både genom att skapa lyhördhet och verktyg/knappar som vi kan använda för att hjälpa hästen när den blir stressad. Som att styra om energin från att gå uppåt och framåt till kanske nedåt och bakåt genom att be om backning eller att böja kroppen.
Sedan kör jag också en del miljöträning såklart på det sätt som jag skrivit om ovan, lite i taget på hästens individuella nivå.
Finns det någon övning som alla hästägare borde göra?
Jag tycker det är viktigt att hästen kan backa på ett bra sätt på flera olika signaler och avstånd. Det är något jag ofta märker att man inte gör så mycket. Det är viktigt att det sker på rätt sätt, hästen ska vara lugn och trygg med att du ber den backa, du lär den lite i taget och på en hjälp/ett sätt i taget. Det ska aldrig vara något slags straff utan bara en rörelse som vi vill att hästen ska kunna utföra på ett bra sätt. Jag upplever att backningen blir ett sätt för hästen att påminnas om att sänka energin och slappna av. Dessutom är det stärkande rent fysiskt och viktigt för att hästen ska kunna omfördela vikten på din signal från framdelen till bakdelen.
Hur skiljer man mellan att utmana hästen och att överbelasta den?
Genom att se hästens små försök och öva sig på att bryta ned våra stora mål till mindre delar. Det finns också ett ”gyllene antal” repetitioner innan det känns tradigt för hästen så det är viktigt att man inte drillar för många repetitioner när hästen väl tänkt rätt. Som exempel när jag ska lära in tricket ”Spansk Skritt” så ber jag först om ett litet försök att lyfta det framben jag ber om, repeterar det oftast 3-6 gånger innan jag byter till andra benet. Sedan tar jag en paus, antingen helt passivt eller genom att göra en helt annan övning. Efter det kan jag komma tillbaka igen och denna gång be om lite mer än första gången, det vill säga att hästen kanske lyfter benet lite högre.
På samma sätt repeterar jag 3-6 gånger per ben och sedan paus igen. Som regel brukar jag max köra 3 sådana ”block” på respektive trick eller övning.
Hur ser en perfekt dag med hästar ut för dig?
När jag märker att hästarna efter min hjälp mår bättre i slutet av passet än i början. De är öppnare, modigare, mer närvarande och mjukare i blicken samt att de känner sig självsäkra och stolta i att de faktiskt kan göra saker som till en början kändes svårt.
Hur har hästvärlden förändrats sedan du började?
Idag finns en mycket större medvetenhet och vilja kring att faktiskt bygga relationen till hästarna. Förut upplever jag att det var mer åt det ”militära” vilket visserligen var tydligt men kanske inte gav plats åt så mycket mer än en monolog där vi talade om vad hästen skulle göra.
Ser du någon positiv utveckling inom hästvälfärd?
Både och. I och med sociala medier så blir allt mer synligt och fler kanske tänker till. Men risken finns att det ändå sker ”dåliga saker” bakom stängda dörrar och att folk blir mer återhållsamma med vilken bild man visar utåt. Jag skulle vilja se en större förändring inom den moderna tävlingsdressyren som jag tycker har hamnat i helt fel riktning i vad som är sund och hästvänlig ridning.
Finns det trender som oroar dig?
Det känns som att det finns en viss trend att olika träningssätt blir väldigt svart-vita.
Det vill säga att vi förlorar ett öppet sinne för hur man kan träna sin häst och att vissa metoder bedöms som bättre än andra. För mig är det viktigt att influeras av olika sätt att träna, olika discipliner och inse att olika situationer, ekipage och förutsättningar ibland kräver olika metoder. Jag vill också alltid sträva efter att det är rättvist mot hästen, pedagogiskt gentemot ägaren och att träningen utgår från hur hästen fungerar och förstår saker. Jag hoppas att vi kan gå mot mer gemenskap och att ödmjukt se på varandras metoder (så länge de är hästvänliga) med ett öppet sinne istället för att det ska bli polariserat och dömande.
Vad tror du att vi kommer att se mer av de kommande åren?
Jag hoppas att vi får se mer alternativ på tävlingar gällande utrustning. Exempelvis att den med minst utrustning men som fortfarande rider det bästa programmet eller gör den bästa prestationen bedöms som vinnare. Jag vill gärna se mer bettlösa huvudlag eller halsring på tävling. Dessutom hoppas jag se en hästbefolkning som ser värdet av att göra annat än att bara rida, som lär sina hästar coola tricks och
hjälper dem att bli trygga i grunden istället för kontrollerade av utrustning.
Hur ser du på sociala mediers påverkan på hästträning?
Jag tror att folk blir lite rädda för att lägga ut vad de gör med risk för att bli negativt bedömd. Allt kan vridas och vändas på i minsta detalj och ofta kan det bli överdrivet på små detaljer som hur hästen ser ut, ryttarens vikt eller annat. Jag tror att man förlorar en del av tydligheten eller självklarheten i kommunikationen när man hela tiden undrar om man ska bli bedömd av andra. Konstruktiv kritik, tips och råd är bra så länge det är vad som efterfrågas men min upplevelse är att det sällan är så konstruktivt på sociala medier. Jag träffar också en hel del unga ponnytjejer som känner en enorm press när deras kompisar är ute och tävlar och inte verkar ha några problem alls medan de själva kanske kämpar med lastning eller liknande. Där önskar jag att de kunde se värdet i processen av att hjälpa hästen över en svårighet istället för att sträva efter en tillrättalagd bild på internet. Samtidigt är det bra att fall som verkligen är dåliga på riktigt kommer fram i ljuset.
Om du missat de tre första delarna så hittar du dem här:
Del 1. De vilda mustangerna förändrade mitt sätt att se på hästar
Del 2: Hästar kommunicerar hela tiden – frågan är om vi lyssnar?
